Skjuten i foten - eller Hur tänker man?

Har legat sömnlös efter föräldraråd igår på W:s förskola. Vi bor väldigt nära förskolan vilket har varit en stor fördel, och en bidragande orsak till varför vi trots allt strul har valt att ha W kvar där, eftersom att när han blir större och börjar skolan så ligger den bara ett stenkast bort. Så vr det sagt, men eftersom vi envisas med att ha förskolerelaterad hyperotur, så vet vi inte längre om det blir så.

Pedagogen jag tidigare skrivit om, som skrikit på barn, dragit dem i armarna och allmänt verkligen verkar ha fått nog av sitt arbete som pedagog, hen blir det nu som följer med W upp i förskoleklass och som kommer ha honom som lärare tom årskurs tre. Ridå. Vi har länge upprepat som ett mantra för oss själva, när det vart för hemskt i förskolan, att "det är bara ett år kvar snart, sen börjar han i fsk-klass, då måste det blir annorlunda". Vi kunde uppenbarligen inte haft mer fel.

Den här pedagogen vet mkt väl vad jag tycker, och att jag tagit upp hens agerande med rektor. Det känns ju inte helt bra i magen för att uttrycka det milt, att det är denna pedagog som W ska möta varje dag i flera år.

Till hösten kommer W tillsammans med andra födda samma år att börja på en ny avd på förskolan, tillsammans med nämnda pedagog och två andra pedagoger. Sedan när de går upp i fsk-klass är det bara nämnda pedagog som följer med, då som lärare. Vart W ska gå i skolan är som sagt inte heller längre säkert, han som gått förbi och pekat och längtat, det är ju där Skolan är för honom. Nej, att vi har så väldigt nära påverkar tydligen inte heller. Utan han kan likaväl hamna på en annan skola, i en annan ände av där vi bor. Lyxproblem kan tyckas, men inte om man betänker att W är en gosse som inte handskas väl med förändring. Inte heller så mycket lyx att behöva ta sig tre gånger så långt i djupsnö, Mamman har som bekant inget körkort att värma sig i en bil med.

Och så Lillasyster då. Om hon nu någongång måste börja i denna avskyvärda instution kallad förskola, så vart ska hon börja för att hamna i samma område som W? Ingen vet, ingen kan ge några svar. En förälder frågade och fick svaret att "Tänk inte på fsk-klass än, ta ett år i taget". Så det är väl säkert så de tänker, de som bestämmer och planerar. Inte mycket till framförhållning där inte.

Det känns som att någon dragit mig längs en landsväg i gruset efter en bil, för att sedan när jag äntligen kommit upp och borstat av mig gruset, skjuter mig i foten.

Jag orkar inte mera strul nu.

Att välja sina strider

Jag har alltid tänkt att det här med civilkurage, det är en bra grej. Att våga stå upp för sina åsikter är en sak, men att också våga säga Stopp! när det handlar om något utanför ens egen trygghetszon, det är svårare. Men ack så viktigt. Att vi ser och säger ifrån, och att vi visar barnen våra att Nej, det här är Inte okej. Att vi förklarar varför och tar oss tid att svara på frågor. Men på sista tiden har det blivit som för mycket. Jag har stridit för det som är viktigt för oss, för mitt barn, men bara fått otack som lön. Och det tär, oj vad det tär.

Det började med att förskolan där W går skickade ut en enkät. En Anonym enkät hette det. Så jag fyllde i den noga, och framhöll de problem vi sett under hösten, och försökte skriva ner så detaljerat jag kunde eftersom jag, i min enfald, trodde att detta kan de ju sedan arbeta med och ta till sig, för det måste ju vara det som är syftet med enkäter. Att man vill ser hur föräldrar uppfattar förskolan, och om det finns några problem, att rätta till dessa. Ack och ve vad fel det skulle visa sig att jag hade.

En dag efter enkäten blivit inskickad ringde telefonen. "Hej, detta är X, jag är biträdande rektor på Förskolan Y". Hjälp tänkte jag, vad har hänt nu med W, för han var på förskolan den dagen. Så fortsatte hen "Ja vi har alltså läst din enkät, och vi vill ha ett möte med dej i morgon, jag och förskolechefen, så att vi får prata om det här".
Jag blev helt stum. Men mumlade att Jaa det går nog för sig. Och tänkte att visst, jag hade ju skrivit en del om W:s avvikande tider och att jag tycker att det är väldigt synd att han inte får ha kvar dem, så det måste ju vara på det som de har förstått att det är min enkät. Men ändå. Ringa och kalla till ett möte med en anonym enkät som grund, det kändes inte bra i magen. Och vad rätt jag skulle få.

Mötesdagen kom och jag gick dit, M kom hem och tog barnen. I efterhand har jag förstått att jag inte skulle gått dit ensam, men det var ju så dags då. Iaf så kommer jag fram till förskolan och mötesrummet, och där sitter biträdande rektor, fsk-chefen, och W:s pedagog, som jag inte visste skulle vara med på mötet. Vilket måste vart meningen att jag inte skulle veta, eftersom jag på de premisserna inte skulle gått med på något möte. Jag hade redan haft ett möte med pedagogen och diskuterat, vilket var helt fruktlöst, och jag såg ingen anledning att diskutera dessa saker vidare med hen. Men där satt de tre alltså på rad, med min enkät utskriven framför sig, och understruken i stycken med rosa. Och så fick jag sätta mig, och vackert försöka förklara varför jag skrivit som jag gjorde. Med tre människor på andra sidan bordet som redan innan bestämt att den här mamman, hon är inte mycket att lyssna till, hon måste ju ha helt fel, vi har ju inga problem på våran fina förskola. Skygglapparna nästan syntes.
Måttet blev liksom rågat när fsk-chefen undrade om en situation jag beskrivit i enkäten där en pedagog skriker åt ett barn, drar hen i armen och skriker inför alla barnen att "jag orkar inte mer!" och sedan smäller igen dörren och får med sig barnet ut. Som kommentar till detta säger biträdande rektor "Jaa, rösten är ju ett verktyg som vi använder i vårt arbete".
Jag blev helt stum igen. Det kändes helt meningslöst att fortsätta diskutera. Alltså, om man tycker att det är ett ok agerande när en pedagog skriker på barn och försvarar det med att rösten är ett verktyg, då har jag inget mer att diskutera med den personen. Jag kommer inte nå fram. Matt är ordet, jag blir helt matt.

Och så avlsutningen på mötet. "Känner du dej trygg nu?" Jag ville svara Är jorden platt? Men gjorde det inte, men så klart känner jag mig inte Trygg. Trygg är väl för sjutton inte ett ord man använder för att beskriva den onda knuten i magen när man lämnar på morgonen, till pedagoger som uppenbart inte arbetar efter samma värderingar som vi tror på, trygg är inte ordet man använder när man blir kallad till ett möte som grundar sig på en Anonym enkät, och sedan blir nedrankad på av tre vuxna (?) människor. Trygg är jag hemma i min borg, med mina människor nära mig. Jag kommer aldrig, aldrig känna mig trygg med att lämna mitt barn till den förskolan. Och ändå så gör jag det. Det är ju fullständigt galet. Men det är bara ett år kvar lite drygt, och W avgudar sina vänner där. Pedagogerna undrar varför vi inte satt L i kö till förskolan än? Jaa, varför har vi inte det. Självinsikt är ett ord de skulle må riktigt bra av att lära sig innebörden av. Och när de ändå läser på skulle de nog fylla på med vad trygghet egentligen betyder, och gärna läsa vad Bo Hejlskov skriver om problemskapande beteende.

Men jag har gett upp den här striden nu. Jag ska bita mig i tungan och le, och när jag kommit hem ska jag prata med W och fråga hur han haft det, och jag ska banne mig visa att trygghet är något helt annat än att skrika och dra, det är att få reagera och ändå har en solid grund att landa i, en klippa av kärlek som inte flyttas, en boxningssäck av mjuka ord och värme, och vi ska tillsammans lära oss om livet. Att andra inte gör som vi, och det är okej. Men att det aldrig, aldrig kommer vara okej att kränka någon, och att hos oss får man vara som man är och vara älskad precis just för det. Reagera du älskade barn, jag ska stå kvar. Sparka och slå om du är arg, men gör det på en kudde och inte på mig. Jag ska aldrig hota med att överge dej, jag ska aldrig kränka dej med avsikt. Jag ska göra mitt allra bästa, varje dag. För det måste finnas en motpol. Good enough.

Vår för Hjärter Dam

Lovis har hunnit fylla ett år och tiden rusar. Vi njuter av tiden och ser samtidigt framåt, mot ljusare dagar med längre varmare kvällar och mot nya utmaningar. Som att kunna gå utomhus i skor, en utmaning nog så svår för en liten skrutta som faktiskt går riktigt bra nu, inomhus och utan skor. En liten skrutta som tycker så mycket om sin storebror, sin mamma och pappa, och sina böcker. Och alla djur. Nu är det får och lamm som är riktigt spännande, tillochmed de så kära hundarna låter Bäää om man frågar Lovis. Hon kan plötsligt så mycket, hur djuren låter och hur man får sin vilja fram. Pekar och säger Nej! med bestämd röst ända tills Mamman lyckats rota fram den rätta skon ur garderoben för att lekas med, eller den rätta boken. Hämtar själv en bil i storebrors rum och sätter sin i vardagsrummet och Bruuummar. Sätter av i full fart mot storebrors rum när han ska sova, klättrar upp i hans säng och lägger sig och gosar. Lycka. Bus och full fart mest hela dagarna. Och så pauserna. Som välsignade stilla ögonblick då du är stilla, nästan iallafall, ammar nöjt och pratar lite med maten halvt i munnen. Skrattar lite och busar, klappar händerna samtidigt som du ammar. Njuter och blir trött, i en halv sekund eller så. Så vidare mot nya äventyr. Tills du blir trött. Gnuggar dej i ögonen, i pannan och på öronen. Ammar igen, sömnig nu. Upp i sjalen, måste du knyta så länge varje gång mamma? Har själv börjat sätta in armarna och lägga ner huvudet, då är du trött och vill sova. Vagga mig lugn, mamma. Såklart jag gör. Jag vaggar dej mitt hjärta. Jag ska vagga dej varm och lugn.

En större säkerhet nu, en större självklarhet. Vi gör våra val och andra sina, det får stå för dem. Vi når inte in i deras dunkla rum och önskar inte göra det heller. Vi kan bara göra det vi mår bäst av och hoppas att andra kan välja det bästa för de sina.