Lovis har hunnit fylla ett år och tiden rusar. Vi njuter av tiden och ser samtidigt framåt, mot ljusare dagar med längre varmare kvällar och mot nya utmaningar. Som att kunna gå utomhus i skor, en utmaning nog så svår för en liten skrutta som faktiskt går riktigt bra nu, inomhus och utan skor. En liten skrutta som tycker så mycket om sin storebror, sin mamma och pappa, och sina böcker. Och alla djur. Nu är det får och lamm som är riktigt spännande, tillochmed de så kära hundarna låter Bäää om man frågar Lovis. Hon kan plötsligt så mycket, hur djuren låter och hur man får sin vilja fram. Pekar och säger Nej! med bestämd röst ända tills Mamman lyckats rota fram den rätta skon ur garderoben för att lekas med, eller den rätta boken. Hämtar själv en bil i storebrors rum och sätter sin i vardagsrummet och Bruuummar. Sätter av i full fart mot storebrors rum när han ska sova, klättrar upp i hans säng och lägger sig och gosar. Lycka. Bus och full fart mest hela dagarna. Och så pauserna. Som välsignade stilla ögonblick då du är stilla, nästan iallafall, ammar nöjt och pratar lite med maten halvt i munnen. Skrattar lite och busar, klappar händerna samtidigt som du ammar. Njuter och blir trött, i en halv sekund eller så. Så vidare mot nya äventyr. Tills du blir trött. Gnuggar dej i ögonen, i pannan och på öronen. Ammar igen, sömnig nu. Upp i sjalen, måste du knyta så länge varje gång mamma? Har själv börjat sätta in armarna och lägga ner huvudet, då är du trött och vill sova. Vagga mig lugn, mamma. Såklart jag gör. Jag vaggar dej mitt hjärta. Jag ska vagga dej varm och lugn.En större säkerhet nu, en större självklarhet. Vi gör våra val och andra sina, det får stå för dem. Vi når inte in i deras dunkla rum och önskar inte göra det heller. Vi kan bara göra det vi mår bäst av och hoppas att andra kan välja det bästa för de sina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar