Har legat sömnlös efter föräldraråd igår på W:s förskola. Vi bor väldigt nära förskolan vilket har varit en stor fördel, och en bidragande orsak till varför vi trots allt strul har valt att ha W kvar där, eftersom att när han blir större och börjar skolan så ligger den bara ett stenkast bort. Så vr det sagt, men eftersom vi envisas med att ha förskolerelaterad hyperotur, så vet vi inte längre om det blir så.
Pedagogen jag tidigare skrivit om, som skrikit på barn, dragit dem i armarna och allmänt verkligen verkar ha fått nog av sitt arbete som pedagog, hen blir det nu som följer med W upp i förskoleklass och som kommer ha honom som lärare tom årskurs tre. Ridå. Vi har länge upprepat som ett mantra för oss själva, när det vart för hemskt i förskolan, att "det är bara ett år kvar snart, sen börjar han i fsk-klass, då måste det blir annorlunda". Vi kunde uppenbarligen inte haft mer fel.
Den här pedagogen vet mkt väl vad jag tycker, och att jag tagit upp hens agerande med rektor. Det känns ju inte helt bra i magen för att uttrycka det milt, att det är denna pedagog som W ska möta varje dag i flera år.
Till hösten kommer W tillsammans med andra födda samma år att börja på en ny avd på förskolan, tillsammans med nämnda pedagog och två andra pedagoger. Sedan när de går upp i fsk-klass är det bara nämnda pedagog som följer med, då som lärare. Vart W ska gå i skolan är som sagt inte heller längre säkert, han som gått förbi och pekat och längtat, det är ju där Skolan är för honom. Nej, att vi har så väldigt nära påverkar tydligen inte heller. Utan han kan likaväl hamna på en annan skola, i en annan ände av där vi bor. Lyxproblem kan tyckas, men inte om man betänker att W är en gosse som inte handskas väl med förändring. Inte heller så mycket lyx att behöva ta sig tre gånger så långt i djupsnö, Mamman har som bekant inget körkort att värma sig i en bil med.
Och så Lillasyster då. Om hon nu någongång måste börja i denna avskyvärda instution kallad förskola, så vart ska hon börja för att hamna i samma område som W? Ingen vet, ingen kan ge några svar. En förälder frågade och fick svaret att "Tänk inte på fsk-klass än, ta ett år i taget". Så det är väl säkert så de tänker, de som bestämmer och planerar. Inte mycket till framförhållning där inte.
Det känns som att någon dragit mig längs en landsväg i gruset efter en bil, för att sedan när jag äntligen kommit upp och borstat av mig gruset, skjuter mig i foten.
Jag orkar inte mera strul nu.
HemmaHosLollo
onsdag 14 mars 2012
lördag 10 mars 2012
Att välja sina strider
Jag har alltid tänkt att det här med civilkurage, det är en bra grej. Att våga stå upp för sina åsikter är en sak, men att också våga säga Stopp! när det handlar om något utanför ens egen trygghetszon, det är svårare. Men ack så viktigt. Att vi ser och säger ifrån, och att vi visar barnen våra att Nej, det här är Inte okej. Att vi förklarar varför och tar oss tid att svara på frågor. Men på sista tiden har det blivit som för mycket. Jag har stridit för det som är viktigt för oss, för mitt barn, men bara fått otack som lön. Och det tär, oj vad det tär.
Det började med att förskolan där W går skickade ut en enkät. En Anonym enkät hette det. Så jag fyllde i den noga, och framhöll de problem vi sett under hösten, och försökte skriva ner så detaljerat jag kunde eftersom jag, i min enfald, trodde att detta kan de ju sedan arbeta med och ta till sig, för det måste ju vara det som är syftet med enkäter. Att man vill ser hur föräldrar uppfattar förskolan, och om det finns några problem, att rätta till dessa. Ack och ve vad fel det skulle visa sig att jag hade.
En dag efter enkäten blivit inskickad ringde telefonen. "Hej, detta är X, jag är biträdande rektor på Förskolan Y". Hjälp tänkte jag, vad har hänt nu med W, för han var på förskolan den dagen. Så fortsatte hen "Ja vi har alltså läst din enkät, och vi vill ha ett möte med dej i morgon, jag och förskolechefen, så att vi får prata om det här".
Jag blev helt stum. Men mumlade att Jaa det går nog för sig. Och tänkte att visst, jag hade ju skrivit en del om W:s avvikande tider och att jag tycker att det är väldigt synd att han inte får ha kvar dem, så det måste ju vara på det som de har förstått att det är min enkät. Men ändå. Ringa och kalla till ett möte med en anonym enkät som grund, det kändes inte bra i magen. Och vad rätt jag skulle få.
Mötesdagen kom och jag gick dit, M kom hem och tog barnen. I efterhand har jag förstått att jag inte skulle gått dit ensam, men det var ju så dags då. Iaf så kommer jag fram till förskolan och mötesrummet, och där sitter biträdande rektor, fsk-chefen, och W:s pedagog, som jag inte visste skulle vara med på mötet. Vilket måste vart meningen att jag inte skulle veta, eftersom jag på de premisserna inte skulle gått med på något möte. Jag hade redan haft ett möte med pedagogen och diskuterat, vilket var helt fruktlöst, och jag såg ingen anledning att diskutera dessa saker vidare med hen. Men där satt de tre alltså på rad, med min enkät utskriven framför sig, och understruken i stycken med rosa. Och så fick jag sätta mig, och vackert försöka förklara varför jag skrivit som jag gjorde. Med tre människor på andra sidan bordet som redan innan bestämt att den här mamman, hon är inte mycket att lyssna till, hon måste ju ha helt fel, vi har ju inga problem på våran fina förskola. Skygglapparna nästan syntes.
Måttet blev liksom rågat när fsk-chefen undrade om en situation jag beskrivit i enkäten där en pedagog skriker åt ett barn, drar hen i armen och skriker inför alla barnen att "jag orkar inte mer!" och sedan smäller igen dörren och får med sig barnet ut. Som kommentar till detta säger biträdande rektor "Jaa, rösten är ju ett verktyg som vi använder i vårt arbete".
Jag blev helt stum igen. Det kändes helt meningslöst att fortsätta diskutera. Alltså, om man tycker att det är ett ok agerande när en pedagog skriker på barn och försvarar det med att rösten är ett verktyg, då har jag inget mer att diskutera med den personen. Jag kommer inte nå fram. Matt är ordet, jag blir helt matt.
Och så avlsutningen på mötet. "Känner du dej trygg nu?" Jag ville svara Är jorden platt? Men gjorde det inte, men så klart känner jag mig inte Trygg. Trygg är väl för sjutton inte ett ord man använder för att beskriva den onda knuten i magen när man lämnar på morgonen, till pedagoger som uppenbart inte arbetar efter samma värderingar som vi tror på, trygg är inte ordet man använder när man blir kallad till ett möte som grundar sig på en Anonym enkät, och sedan blir nedrankad på av tre vuxna (?) människor. Trygg är jag hemma i min borg, med mina människor nära mig. Jag kommer aldrig, aldrig känna mig trygg med att lämna mitt barn till den förskolan. Och ändå så gör jag det. Det är ju fullständigt galet. Men det är bara ett år kvar lite drygt, och W avgudar sina vänner där. Pedagogerna undrar varför vi inte satt L i kö till förskolan än? Jaa, varför har vi inte det. Självinsikt är ett ord de skulle må riktigt bra av att lära sig innebörden av. Och när de ändå läser på skulle de nog fylla på med vad trygghet egentligen betyder, och gärna läsa vad Bo Hejlskov skriver om problemskapande beteende.
Men jag har gett upp den här striden nu. Jag ska bita mig i tungan och le, och när jag kommit hem ska jag prata med W och fråga hur han haft det, och jag ska banne mig visa att trygghet är något helt annat än att skrika och dra, det är att få reagera och ändå har en solid grund att landa i, en klippa av kärlek som inte flyttas, en boxningssäck av mjuka ord och värme, och vi ska tillsammans lära oss om livet. Att andra inte gör som vi, och det är okej. Men att det aldrig, aldrig kommer vara okej att kränka någon, och att hos oss får man vara som man är och vara älskad precis just för det. Reagera du älskade barn, jag ska stå kvar. Sparka och slå om du är arg, men gör det på en kudde och inte på mig. Jag ska aldrig hota med att överge dej, jag ska aldrig kränka dej med avsikt. Jag ska göra mitt allra bästa, varje dag. För det måste finnas en motpol. Good enough.
Det började med att förskolan där W går skickade ut en enkät. En Anonym enkät hette det. Så jag fyllde i den noga, och framhöll de problem vi sett under hösten, och försökte skriva ner så detaljerat jag kunde eftersom jag, i min enfald, trodde att detta kan de ju sedan arbeta med och ta till sig, för det måste ju vara det som är syftet med enkäter. Att man vill ser hur föräldrar uppfattar förskolan, och om det finns några problem, att rätta till dessa. Ack och ve vad fel det skulle visa sig att jag hade.
En dag efter enkäten blivit inskickad ringde telefonen. "Hej, detta är X, jag är biträdande rektor på Förskolan Y". Hjälp tänkte jag, vad har hänt nu med W, för han var på förskolan den dagen. Så fortsatte hen "Ja vi har alltså läst din enkät, och vi vill ha ett möte med dej i morgon, jag och förskolechefen, så att vi får prata om det här".
Jag blev helt stum. Men mumlade att Jaa det går nog för sig. Och tänkte att visst, jag hade ju skrivit en del om W:s avvikande tider och att jag tycker att det är väldigt synd att han inte får ha kvar dem, så det måste ju vara på det som de har förstått att det är min enkät. Men ändå. Ringa och kalla till ett möte med en anonym enkät som grund, det kändes inte bra i magen. Och vad rätt jag skulle få.
Mötesdagen kom och jag gick dit, M kom hem och tog barnen. I efterhand har jag förstått att jag inte skulle gått dit ensam, men det var ju så dags då. Iaf så kommer jag fram till förskolan och mötesrummet, och där sitter biträdande rektor, fsk-chefen, och W:s pedagog, som jag inte visste skulle vara med på mötet. Vilket måste vart meningen att jag inte skulle veta, eftersom jag på de premisserna inte skulle gått med på något möte. Jag hade redan haft ett möte med pedagogen och diskuterat, vilket var helt fruktlöst, och jag såg ingen anledning att diskutera dessa saker vidare med hen. Men där satt de tre alltså på rad, med min enkät utskriven framför sig, och understruken i stycken med rosa. Och så fick jag sätta mig, och vackert försöka förklara varför jag skrivit som jag gjorde. Med tre människor på andra sidan bordet som redan innan bestämt att den här mamman, hon är inte mycket att lyssna till, hon måste ju ha helt fel, vi har ju inga problem på våran fina förskola. Skygglapparna nästan syntes.
Måttet blev liksom rågat när fsk-chefen undrade om en situation jag beskrivit i enkäten där en pedagog skriker åt ett barn, drar hen i armen och skriker inför alla barnen att "jag orkar inte mer!" och sedan smäller igen dörren och får med sig barnet ut. Som kommentar till detta säger biträdande rektor "Jaa, rösten är ju ett verktyg som vi använder i vårt arbete".
Jag blev helt stum igen. Det kändes helt meningslöst att fortsätta diskutera. Alltså, om man tycker att det är ett ok agerande när en pedagog skriker på barn och försvarar det med att rösten är ett verktyg, då har jag inget mer att diskutera med den personen. Jag kommer inte nå fram. Matt är ordet, jag blir helt matt.
Och så avlsutningen på mötet. "Känner du dej trygg nu?" Jag ville svara Är jorden platt? Men gjorde det inte, men så klart känner jag mig inte Trygg. Trygg är väl för sjutton inte ett ord man använder för att beskriva den onda knuten i magen när man lämnar på morgonen, till pedagoger som uppenbart inte arbetar efter samma värderingar som vi tror på, trygg är inte ordet man använder när man blir kallad till ett möte som grundar sig på en Anonym enkät, och sedan blir nedrankad på av tre vuxna (?) människor. Trygg är jag hemma i min borg, med mina människor nära mig. Jag kommer aldrig, aldrig känna mig trygg med att lämna mitt barn till den förskolan. Och ändå så gör jag det. Det är ju fullständigt galet. Men det är bara ett år kvar lite drygt, och W avgudar sina vänner där. Pedagogerna undrar varför vi inte satt L i kö till förskolan än? Jaa, varför har vi inte det. Självinsikt är ett ord de skulle må riktigt bra av att lära sig innebörden av. Och när de ändå läser på skulle de nog fylla på med vad trygghet egentligen betyder, och gärna läsa vad Bo Hejlskov skriver om problemskapande beteende.
Men jag har gett upp den här striden nu. Jag ska bita mig i tungan och le, och när jag kommit hem ska jag prata med W och fråga hur han haft det, och jag ska banne mig visa att trygghet är något helt annat än att skrika och dra, det är att få reagera och ändå har en solid grund att landa i, en klippa av kärlek som inte flyttas, en boxningssäck av mjuka ord och värme, och vi ska tillsammans lära oss om livet. Att andra inte gör som vi, och det är okej. Men att det aldrig, aldrig kommer vara okej att kränka någon, och att hos oss får man vara som man är och vara älskad precis just för det. Reagera du älskade barn, jag ska stå kvar. Sparka och slå om du är arg, men gör det på en kudde och inte på mig. Jag ska aldrig hota med att överge dej, jag ska aldrig kränka dej med avsikt. Jag ska göra mitt allra bästa, varje dag. För det måste finnas en motpol. Good enough.
lördag 3 mars 2012
Vår för Hjärter Dam
Lovis har hunnit fylla ett år och tiden rusar. Vi njuter av tiden och ser samtidigt framåt, mot ljusare dagar med längre varmare kvällar och mot nya utmaningar. Som att kunna gå utomhus i skor, en utmaning nog så svår för en liten skrutta som faktiskt går riktigt bra nu, inomhus och utan skor. En liten skrutta som tycker så mycket om sin storebror, sin mamma och pappa, och sina böcker. Och alla djur. Nu är det får och lamm som är riktigt spännande, tillochmed de så kära hundarna låter Bäää om man frågar Lovis. Hon kan plötsligt så mycket, hur djuren låter och hur man får sin vilja fram. Pekar och säger Nej! med bestämd röst ända tills Mamman lyckats rota fram den rätta skon ur garderoben för att lekas med, eller den rätta boken. Hämtar själv en bil i storebrors rum och sätter sin i vardagsrummet och Bruuummar. Sätter av i full fart mot storebrors rum när han ska sova, klättrar upp i hans säng och lägger sig och gosar. Lycka. Bus och full fart mest hela dagarna. Och så pauserna. Som välsignade stilla ögonblick då du är stilla, nästan iallafall, ammar nöjt och pratar lite med maten halvt i munnen. Skrattar lite och busar, klappar händerna samtidigt som du ammar. Njuter och blir trött, i en halv sekund eller så. Så vidare mot nya äventyr. Tills du blir trött. Gnuggar dej i ögonen, i pannan och på öronen. Ammar igen, sömnig nu. Upp i sjalen, måste du knyta så länge varje gång mamma? Har själv börjat sätta in armarna och lägga ner huvudet, då är du trött och vill sova. Vagga mig lugn, mamma. Såklart jag gör. Jag vaggar dej mitt hjärta. Jag ska vagga dej varm och lugn.
En större säkerhet nu, en större självklarhet. Vi gör våra val och andra sina, det får stå för dem. Vi når inte in i deras dunkla rum och önskar inte göra det heller. Vi kan bara göra det vi mår bäst av och hoppas att andra kan välja det bästa för de sina.
lördag 15 oktober 2011
Amningsbubbla
Jag och Lovis har gått in i amningsbubbla här hemma och vill inte riktigt komma ut. Verkligheten känns så hård, kall och dömande. Vi orkar inte riktigt det just nu, så vi gosar i vår egen lilla bubbla och njuter av varje dag. Lovis har precis fyllt nio månader, det är så otroligt läskigt att tiden går så fort. Nyss var hon ett litet litet knyte i trikåsjalen, nu när vi ammar i sängen på morgonen når hon ner med sina ben till mina. Hon kommer krypande genom huset, ropandes "Mamma, mamma!" om hon inte ser mig hela tiden. Min finaste skrutta, du växer så fort, mamma önskar så att hon kunde stanna tiden en stund. Men det går inte. Vi kan bara hänga med, och passa på att njuta medan tid är. Du är så underbart söt, och fast att du får två tänder på en gång så är du oftast glad som solsken. Du älskar när det händer saker, du tar gärna storebrors duplo och du gillar verkligen när han leker med dej. Nyss började du med ett nytt ljud, nu skrattar du högt när du kryper omkring och utforskar. "Hehehe" låter det när du får syn på blomman eller något annat spännande, som en smula, eller skohyllan. Så makalöst gulligt.
Rätt vad det är så reser du dej mot saker, och mamma måste verkligen vara med hela tiden så du inte gör dej illa min skatt. Kaminen är läskig nu, och öppnar man ytterdörren försöker du rymma din lilla busa. Det är så härligt att du är så stor, och samtidigt så liten skrutta. Så otroligt mysigt att bära dej i sjalen, amma dej när du är trött och sen sätta dej tillrätta, du lägger huvudet på mitt bröst och somnar nästan innan jag hunnit knyta sjalen färdigt. Himmelskt mysigt.
Du äter mycket och gärna, helst vill du äta allt själv, men mamma hjälper till lite eftersom du hinner bli lite ilsk om du inte kan äta tillräckligt fort, du är en hungrig tös. Lax, tomatsås, pasta, potatismos, morot, alla bär, helst björnbär och jordgubbar, och så favoriten spaghetti och köttfärssås. Mums! Och så amma förstås, massor av gånger, och oftare på natten nu. Allergisk är du fortfarande, du har ett elakt eksem i pannan som vi inte lyckas smörja bort, det kliar på dej stackare. Kanske är det något mer du inte tål? Mamma far fram med dammsugaren massor med gånger varje dag, det gäller att du inte får i dig smulor av det du inte tål, och det är inte så lätt för storebroren alltid. Men han är så söt, när han bakar kakor i sanden är det alltid "mjölkfjitt och inga ägg". Mina finaste sötisar.
Lovis min skatt, du är mammas skrutta. Vi njuter av varje dag och är så glada att ha dej och finaste Storebroren hos oss.
Rätt vad det är så reser du dej mot saker, och mamma måste verkligen vara med hela tiden så du inte gör dej illa min skatt. Kaminen är läskig nu, och öppnar man ytterdörren försöker du rymma din lilla busa. Det är så härligt att du är så stor, och samtidigt så liten skrutta. Så otroligt mysigt att bära dej i sjalen, amma dej när du är trött och sen sätta dej tillrätta, du lägger huvudet på mitt bröst och somnar nästan innan jag hunnit knyta sjalen färdigt. Himmelskt mysigt.
Du äter mycket och gärna, helst vill du äta allt själv, men mamma hjälper till lite eftersom du hinner bli lite ilsk om du inte kan äta tillräckligt fort, du är en hungrig tös. Lax, tomatsås, pasta, potatismos, morot, alla bär, helst björnbär och jordgubbar, och så favoriten spaghetti och köttfärssås. Mums! Och så amma förstås, massor av gånger, och oftare på natten nu. Allergisk är du fortfarande, du har ett elakt eksem i pannan som vi inte lyckas smörja bort, det kliar på dej stackare. Kanske är det något mer du inte tål? Mamma far fram med dammsugaren massor med gånger varje dag, det gäller att du inte får i dig smulor av det du inte tål, och det är inte så lätt för storebroren alltid. Men han är så söt, när han bakar kakor i sanden är det alltid "mjölkfjitt och inga ägg". Mina finaste sötisar.
Lovis min skatt, du är mammas skrutta. Vi njuter av varje dag och är så glada att ha dej och finaste Storebroren hos oss.
fredag 16 september 2011
Lovemilk Amningslinnne
Jag har ett som amningslinne från Lovemilk som jag tycker mycket om, nu efter en tids testande. Det är otroligt mjukt och skönt, och det känns som om det bara blir ännu skönare efter tvätt och användning. Det jag har är i färgen jade, riktigt snyggt och lätt att matcha till andra kläder. Amningsfunktionen är riktigt smart, tack vare den generös öppning vid armhålan är det bara att dra linnet åt sidan och snabbt kunna amma. Smidigheten är väldigt bra, och viktig, med en vild Lovis som vill ha mat genast när hon är sugen! Med en kofta över är det ingen som ser att det är ett amningslinne. Lovemilk har massor med ursnygga koftor som passar perfekt, men jag har en vanlig skön HM-kofta som funkar bra även den.
"Love Milk amningslinne är ett ekologiskt amningslinne som är designat för att du ska kunna använda din redan existerande garderob." skriver mammashop.se, och jag kan bara hålla med. Riktigt bra, snyggt och smidigt, det blir höga betyg från både mig och Lovis:)
torsdag 25 augusti 2011
Att fortsätta amma
Fina Amningsbloggen skriver om att forsätta amma efter ettårsdagen. http://amningsbloggen.blogspot.com/2011/08/amma-efter-ettarsdagen-5.html
Jag hoppas att vi fortsätter amma, jag och Lovis. Det känns helt otänkbart nu att vi skulle sluta amma. Lovis är ju bara sju månader och amningen utgör hennes näringsintag, maten hon får i sig är sekundär ur näringssynpunkt. För mig finns så många anledningar att fortsätta amma, jag tycker Amningsbloggen listar många bra i inlägget ovan. Huruvida man forsätter amma, eller inte, rör egentligen bara mamman och barnet, familjen. Men många är dom som tycker. Som kommer med pekpinnar, "ska du amma ända tills hen blir stor?" "Nu är väl mjölken för tunn, och hen för stor för att hålla på med det där?"
Också därför vill jag forsätta amma, om Lovis vill. För att visa att det finns ett annat sätt. För att Wille och alla hans vänner ska få växa upp och se att inte bara små bebisar kan amma. Så länge hon och jag tycker det är mysigt, gosigt, en tröst och massor med näring forsätter vi, och jag hoppas hon tröttnar före mig, men inte på länge än. Så länge vi vill, så vill jag forsätta ge Lovis det bästa.
Underbara http://ammavidare.blogspot.com/ skriver också så fint om att fortsätta amma. Läs och njut! Helt underbara citat hittar jag, vad sägs om "Mamma, jag är amnödig!" Något av det gulligaste jag läst. Och "ammet tar bort mina tårar". Så underbart.
Citerat från http://ammavidare.blogspot.com/2011/03/att-amma-en-35-aring.html
Jag hoppas att vi fortsätter amma, jag och Lovis. Det känns helt otänkbart nu att vi skulle sluta amma. Lovis är ju bara sju månader och amningen utgör hennes näringsintag, maten hon får i sig är sekundär ur näringssynpunkt. För mig finns så många anledningar att fortsätta amma, jag tycker Amningsbloggen listar många bra i inlägget ovan. Huruvida man forsätter amma, eller inte, rör egentligen bara mamman och barnet, familjen. Men många är dom som tycker. Som kommer med pekpinnar, "ska du amma ända tills hen blir stor?" "Nu är väl mjölken för tunn, och hen för stor för att hålla på med det där?"
Också därför vill jag forsätta amma, om Lovis vill. För att visa att det finns ett annat sätt. För att Wille och alla hans vänner ska få växa upp och se att inte bara små bebisar kan amma. Så länge hon och jag tycker det är mysigt, gosigt, en tröst och massor med näring forsätter vi, och jag hoppas hon tröttnar före mig, men inte på länge än. Så länge vi vill, så vill jag forsätta ge Lovis det bästa.
Underbara http://ammavidare.blogspot.com/ skriver också så fint om att fortsätta amma. Läs och njut! Helt underbara citat hittar jag, vad sägs om "Mamma, jag är amnödig!" Något av det gulligaste jag läst. Och "ammet tar bort mina tårar". Så underbart.
Citerat från http://ammavidare.blogspot.com/2011/03/att-amma-en-35-aring.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)