BLW. Vad är det, och varför gör man så? När jag fick Wille visste jag inte vad BLW var. Jag fick inte amningen att fungera, Wille tog flaskan men åt nästan ingenting, och växte inte som han skulle. Det var många turer med inläggning på barn, sond, utredningar, stress, oro och en sorg som inte hanns med. När vi började med fast föda var han runt fyra månader tror jag, det var ju så man "skulle" börja. Han åt inte smakisarna bättre än ersättningen, inte heller gröt. Han var mjölkproteinallergisk, och allergisk mot ägg och soja. Tillslut fastnade han för en sorts burkmat, en orange sort, och sinlac, en mjölkfri gröt. Det levde han på jag vet inte hur länge. Nu i efterhand sörjer jag att jag inte fick mer hjälp med amningen, jag försökte men ingen hörde, ingen ville visa eller förklara.
När jag väntade Lova tänkte jag att jag ville göra annorlunda. Jag ville kämpa för att få amningen att fungera, även om det skulle vara jobbigt i början. Jag ville inte tillbaka till flaskor, mjölkfri ersättning på livsmedelsanvisning, hemkörda apotekslådor med Neocate och näringsdrycker, dietister och läkare. Jag ville bara amma och njuta. Om det skulle gå, om vi skulle kunna klara det. Så föddes hon min alldeles underbara lilla Lova. Hon var lite liten för tiden, men kom igång med att amma fint precis i början. När vi skulle åka hem sa BM att "vänta inte med att ge henne tillägg, hon kan inte vänta på att din mjölk rinner till". Nu i efterhand skulle vi haft mer is i magen, väntat och lugnat oss, men även som andrabarnsföräldrar var vi osäkra. Vi gav tillägg i calmaflaska, lite lite grann, när hon verkade alltför missnöjd. Hon växte och BVC-ssk och fina vänner övertygade mig om att den lilla mängden tillägg inte var avgörande, utan att det var bröstmjölken hon växt på. Hon började skrika på kvällarna, min lilla stackars älskling, och efter fyra månaders kolik med storebror drog vi öronen åt oss. Bort med tillägget, bort med allt mjölkprotein ur Mammas kost, och vips. Amningen fungerade, och skriken var mycket bättre. Alltså är även Lova allergisk, mot samma saker som Storebroren när han var liten. Men det känns inte betungande, vi kände oss redan hemma som allergiföräldrar. Det nya stora var amningen. Att det fungerade, vi kunde, vi tillsammans! Det är en otrolig känsla, att kunna föda en annan liten underbar människa med sin egen kropp.
Så växte Lovis och blev lite äldre, fyramånadersdagen kom och gick. Vi tittade förundrat på varandra och sa, började i verkligen ge Wille mat vid denna tiden? Hur gjorde vi ens, så små som de är då, och varför? Bröstmjölken räcker så bra så bra som näring, Lovis tillväxtkurva som pekade spikrakt uppåt bevisade den saken. BVC tog det också lugnt, ingen brådska, amma på ni.
Mamman lyssnade på Knattetimmen och pratade med underbara Louise Hallin, vi pratade om att lyssna på barnet och vänta tills hen är redo. "När hon börjar ta saker från din tallrik, då kan det vara dags". Och så blev det. Strax innan sexmånadersdagen började Lovis bli intresserad på allvar av mat. Vi provade skrädmjölsgröt, vilket hon gillar ibland, med hemlagad fruktpure. Och så har Mamman läst den underbara "Baby-led Weaning" av Gill Rapley.
Nu är Lova drygt sex månader och äter för det mesta frukost, ibland skrädmjölsgröt och ibland smörgås med mjölkfri leverpastej. Matfavoriter är avokado, broccolibuketter och stora hemlagade klyftpotatis, de ammar hon och får ut det goda mjuka innanmätet. Ärtskidor tycker hon också mycket om. Hon äter själv, ibland matar vi lite bredvid när hon blir frustrerad för att hon inte får i sig tillräckligt fort. Det är så mysigt, och så enkelt! Hon äter när vi äter, sitter i sin barnstol och stoppar i sig det hon själv vill ha. Det är så härligt att kunna äta tillsammans, Storebroren tycker också det är roligt att låta Lova prova nya smaker. Och så ammar vi fritt. Ofta både innan och efter maten. Nu önskar jag bara att jag vetat allt detta när Wille kom, att vi haft mer tålamod och mod att våga vänta, våga lyssna på barnet, se barnet, och se att det finns andra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar