När man får barn förändras mycket. Mycket till det bättre, förstås, och en del till det sämre. Som det här med det fria valet. Innan vi får barn kan vi själva välja vad vi vill göra, och hur vi vill göra saker. Det är inget konstigt och oftast ingenting som människor runt oss kommenterar. Men så kommer den där dagen när Knyttet kommit, och inget är som förr. Plötsligt kan alla runt oss kommentera våra val, känner sig manade att komma med goda råd och berättar vitt och brett om hur det var förr. Då, när de hade barn, och de minsann kunde ligga och skrika utan att ta skada av det, och att de åt var fjärde timme och det var så bra så.
Som nybliven mamma är man ofta osäker. Man vet inte så mycket, har inte lärt sig tyda sitt barns signaler, och det kan bli än svårare att lära sig om man inte får tid till det i lugn och ro, utan stress och press. Välmenande råd, eller ovälkomna råd för den delen, får stort utrymme och plats, och väger tungt. Då kan det vara svårt att våga följa sitt hjärta och lyssna till sitt lille Knytte. Om Knytte inte alls är nöjd med att äta så sällan, om Knytte inte alls vill ligga för sig själv. Om Knytte bara vill vara nära nära, känna mammas värme och trygghet. Om Knytte vill äta ofta, ofta, för att han känner sig trygg då, han blir varm och alldeles lugn och go, och så bryts bröstmjölken ner så fort i hans lilla lilla mage, han vill äta igen. Och igen. Och ungefär här kommer ofta kommentarerna. Ska han äta igen? Får han inte ont i magen? Ska du bära på honom hela tiden, tänk om han blir bortskämd? Fina, fina nya mamma. Lyssna till ditt hjärta. Lyssna på Knyttet. Han och du, ni vet bäst. Tillsammans. Stäng dörren ett tag om det känns lättare så, vänner och släkt kan vackert vänta. Nu är det Du och Knyttet som ska hitta varandra.
Och till de som tvivlar. Femton minuter tar det för bröstmjölken att brytas ner i den lilla bebisen kropp, sen är det tomt. Femton minuter. Tänk dej att du äter en portion mat, du äter och äter och det är så underbart gott. Du vill ha bara lite, lite till. Sen känner du dej mätt och go. Du blir nästan lite dåsig, så skönt att slumra bort en stund. När du vaknar känner du dej plötsligt glupande hungrig. Du måste ha mat, genast! Du känner det i hela kroppen. Men, säger någon, du åt ju nyss, inte kan du vara hungrig igen? Vadå, tänker du, det känner jag väl att jag är? Just så. Och amning är ju så mycket mer än bara mat. Värme, närhet och trygghet. I nio månader har Knytte hört Mammas hjärtslag. Samma hjärta som slår, som han nu vilar tryggt emot, mätt och nöjd. Och närheten. Att bli buren, att få vara nära, nära. Få vara med. Omsluten och omhuldad, tryggt buren i sjal får Mamma fria händer och Knytte får vara nära.
Fina, fina Mamma och lilla, lilla Knytte. Det är mycket man måste lära sig här i världen. Men kanske det första, och det största, är att vi alla är här för varandra. Lyssna till varandra och njut av denna underbara gåva. Det kommer kännas som tusen evigheter, och som en liten sekund, sen springer Knytte iväg på stadiga ben, ropandes, "Jag kommer sen, Mamma!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar